Fiat Panda – En vecka med en Panda i Marbella

När resan till Marbella blev ett faktum så började jakten efter den perfekta hyrbilen som kunde frakta runt oss längs de soldränkta vägarna i Malaga. Fiat 500 var bilen som fångade vårt intresse. Denna charmiga italienska småbil som ofta associeras med sol och attraktiva städer kändes som den perfekta reskamraten. Föreställ er då min reaktion när jag går igenom garaget med min Fiatnyckel hårt hållen i handen och finner ett klumpigt åbäke i form av en Fiat Panda i slutet av garaget istället för en Fiat 500.

Vid första anblick är det svårt att placera Pandan i någon kategori. Bilen marknadsförs som ett ekonomiskt alternativt för den som vill ha en citybil utan att behöva offra en familjemedlem eller allt för mycket bagageutrymme. Det finns mycket hos Pandan som stämmer in med de egenskaper en citybil förväntas ha. Men när det kommer till utseendet blir man förvirrad. Fiat Panda ser nämligen ut att härstamma från en skåpbil. Det känns som att det var ett gäng galna professorer som parade ihop en Ford Transit Van och en Fiat 500. Resultatet blev en bil som har formen som en skåpbil men proportionerna som en citybil.

Vad detta innebär är att Fiat Panda faktiskt är rätt ful och klumpig. Men samtidigt väldigt funktionell. Bilen har tillräckligt med utrymme för att ta med familjen eller ett kompisgäng med tillhörande packning utan att det blir alltför obekvämt, vilket är situationer jag bara kan drömma om när det kommer till min privata bil, en Peugeot 107. Och om vi ska vara realistiska, bryr sig verkligen den generella Fiat Panda köparen om bilen har ett attraktivt utseende eller inte?

Under huven sitter en trecylindrig en-litersmotor som producerar 69 hästkrafter och 70 newtonmeter. I ren svenska översätts detta till absolut ingenting. Småbilar tenderar, med få undantag att ha små och klena motorer. Det är en kombination som oftast fungerar då sagda bilar har små karosser och väger mindre än vad Arnold Schwarzenegger bänkpressar. Fiat Panda platsar dessvärre inte lika klockrent i denna ekvation då tjänstevikten är högre och karossen är något större än många andra citybilar. Slutresultatet i denna ekvation blir en bil som skriker efter mer kraft när jag bestiger de branta backarna i Marbella.

Inbakat i Marbellaresan var en fyrtio minuter lång bergsbestigning till den vackra staden Ronda. Vägen dit bestod av cirka 40 kilometer branta, slingriga vägar som satte Pandan långt utanför bilens ”comfort-zone”, vilket som snabbt märktes. För att hålla hastigheten uppe krävdes en högerfot gjord av bly och ett varvtal som hade fått vilken miljöpartist som helst att skrika av avsky. Vägen ner från berget hade varit mycket skonsammare för Pandan, om det inte vore för det faktum att det satt en adrenalinpumpad 21-åring (Det vill säga, mig) bakom ratten som såg den stora, numera efter att solen gått och lagt sig, tomma vägen som sin personliga racingbana. Kort och gott begravde jag min högerfot på gaspedalen och kastade bilen neråt för de slingriga vägarna i hopp om att Fiat Pandan skulle vakna till liv och dominera denna väg på samma sätt som Porsche 991 GT2RS dominerar Nürburgring.

Det tog ungefär tre minuter av patetiska accelerationer, grova understyrningar och desperata hejarop innan jag var tvungen att inse mig besegrad. Trots en väg som såg ut att komma direkt från Fast and the Furious filmerna så kunde inte Pandan erbjuda någon form av körglädje.

Jag tycker att nästan alla bilar jag kör lämnar något positivt fotspår hos mig. Men Fiat Panda är ett undantag. Den är varken särskilt charmig, rolig eller bekväm. Om du är ute efter en ekonomisk stadsbil med lite extra utrymme som ska ta dig från A till B så kommer Pandan duga. Men mycket mer än så gör den inte. Till denna resan ville jag ha en bil som ser ut att härstamma från en vacker italiensk stad. En charmig bil som skulle platsa i den spanska värmen som handen i handsken. Istället fick jag en bil som passar bäst i ett mulet, kallt och regnigt Sverige.